torsdag 23 december 2010

Måste köra...

Den här artikeln igen, då jag blir argare och argare när jag tänker på vad hon (Helena Riviér) verkligen säger.


Okej, jag tänker så här, vad menar hon med att arbetslösa och eventuellt sjuka peroner (den sist nämnda framgår inte i texten) lever, utnyttjar och parasiterar på skattepengar som hårt arbetande människor tjänat ihop åt staten.


Men varför nämner hon inte att arbetslösa och sjuka betalar också in skatt precis lika många procent som den som jobbar!


Kanske lägger hon sin tes på att "arbetslösa" inte drar in lika mycket skatt som den som jobbar, fast det beror troligtvis på att en "arbetslös" person inte tjänar lika mycket pengar till staten pg a inkomstskillnader och då skatten dras efter inkomst.


Men det är fel att påstå att en person som är arbetslös lever på skattebetalarnas pengar för det är inte sant och egentligen vet folk det. Men vem som hellst som inte vet kan ju tro på den lögnen och på så vis får vi ett skevt samhälle. Jag är övertygad om att ingen som kan jobba frivilligt går hemma, möjligtvis en liten promille, men de flesta vill nog arbeta.


När hon dessutom tycker "att media ska akta sig" för att ge negativ publicering om regeringens beslut och dess följder, blir jag mörkrädd! Sverige som varit en av de starkaste länderna i världen som verkligen värnat om yttrandefriheten och om en politiker använder den typen av dolda hot, som egentligen aktivt borde jobba för att yttrandefriheten ska bli starkare, trotts negativ kritik från medierna. Alla tycker olika och det ska man respektera!

Här nedan kan ni läsa intervjun:

Arbetslösa borde vara tacksamma för hjälpen


Helena Rivière om A-kassan

Är det så otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått all den hjälp och fått del av alla de insatser som fas 1 och 2 erbjuder inom arbetsmarknadspolitiken? Det skriver Helena Rivière, tidigare moderat ledamot i riksdagens socialförsäkringsutskott.  

Ekots lördagsintervju

Hur går det med samhällsandan om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser? Är det otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått del av arbetsmarknadspolitiken med alla dess insatser?

Och hur är det med gränssnittet mellan politikens makt och mediernas makt? Man kan tycka - jag tycker - att den som frågar ut en politiker skulle ha någon liten tanke på politikens breda ansvar för landet, för den långsiktiga utvecklingen, för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta.

Vad ska man säga om arbetslösa som gått igenom hela arsenalen av insatser i arbetsmarknadspolitiken: fas 1, i form av jobbsökaraktiviteter, arbetslivsinriktad rehabilitering och förberedande utbildningar, och fas 2 genom arbetspraktik och arbetsträning. De har i princip prövat allt, i åratal, utan framgång, och till slut hamnar de i fas 3. I fas 3 får de ytterligare en chans att visa sin duglighet genom att arbetsgivaren får betalt för att ta in dem. De får referenser och sysselsättning, och mellan 4 500 och 14 000 i månaden beroende på om de kvalar in i försäkringen genom tidigare arbete eller inte. Arbetsgivaren får 200 kr om dagen i kompensation för att han eller hon ordnar med handledning, stöd och gemenskap.

 
Denna fas 3 har av riksdagsledamoten Monica Green (S) i plenisalen kallats slaveri, och den eminente utfrågaren Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju hamnade i närheten av det när han beskrev sysselsättningen i fas 3 som oavlönat arbete. Genom sina frågor var han tydlig med att han i princip delade Monica Greens uppfattning: - Vad har arbetslösa för nytta av mellan 2 000 och 9 000 i månaden? (sade han) Varför anställa mig när man kan få mig gratis? Varför får de inte pengar som det går att leva på? Varför nöja sig med något likvärdigt med socialbidrag för att gå till ett jobb? Varför ska man behöva dra ner på sin ekonomiska levnadsstandard?

Där hamnar man i den politiskt intressanta frågeställningen: vad är rätt? vad är fel?
I den anda av socialdemokrati som fortfarande omger oss är svaret på alla Tomas Rambergs frågor att alla människor ska kunna leva som alla andra (på skattebetalarnas bekostnad). De ska vara opåverkade av sin arbetslöshet (och däri ligger också frånvaron av en slutgräns för a-kassan). De ska anställas och få lön som alla andra även om de i åratal visat sig vara icke anställningsbara med normala mått mätt.


Vad skapar det för drivkrafter i ett samhälle om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser? Är det så otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått all den hjälp och fått del av alla de insatser som fas 1 och 2 erbjuder? Det är min fråga.

Den som hamnar i fas 3 kommer in på en arbetsplats, får en sysselsättning, får struktur på sitt liv, får en språngbräda för att komma vidare, fattar vilken frihet arbete och egen försörjning innebär jämfört med åtgärderna. Socialdemokraterna sjunger ju om det egna ansvaret för att utverka den friheten... "slav stå upp för att slå dig fri". De sjunger inte: ge mig en genomsnittlig levnadsstandard på andras bekostnad.

Då kommer jag till nästa problem som är gränssnittet mellan makten politik och makten medier.

Politiken redogör för avsikterna med sina reformer. Hillevi Engström, arbetsmarknadsministern, gav utredande och klargörande svar på Tomas Rambergs frågor. Hon förklarade gång på gång på vad sätt många enskildheter i a-kassan är delar av en helhet som syftar till att främja arbetslinjen. Vi har en mycket generös a-kassa i ett OECD-perspektiv, skattefinansierad till 70 %, med 60 miljarder, av vilka hälften går till åtgärder. Taket i försäkringen är inriktat framför allt på dem med låga inkomster, och kan behöva ses över. Premien i försäkringen följer risken, olika hög för olika risk. Avgifterna är en drivkraft till arbete på samma sätt som jobbskatteavdraget är det.

Man kan tycka - jag tycker - att utfrågaren av en politiker skulle ha någon liten tanke på politikens komplicerade roll i ansvaret för landet, i ansvaret för den långsiktiga utvecklingen, i ansvaret för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta. Man kan också tycka att utfrågaren skulle tänka igenom vilket budskap han kommer att förmedla med sina frågor och akta sig för populism. Är det fortfarande rimligt i ett statsfinansiellt perspektiv på lång sikt att göra sig till tolk för utökade utgifter i socialförsäkringarna (dit a-kassan brukar räknas). Är det helt otänkbart att begära att medierna i någon mån delar ansvaret för landet?

Ekots lördagsintervju är det bästa vi har av seriös samhällsinformation på Sveriges Radio. Tomas Ramberg är den smidigaste och samtidigt intelligentast skoningslösa utfrågare vi har. Han lyssnar och för samtalet framåt, han vänder och vrider på frågeställningarna och ställer de frågor som grundar sig i kännedom om vilka de ömma punkterna är. Han om någon borde vara vaksam på att inte falla in i den snällism som nu utgör socialdemokratins interna problem i relation till ett modernt samhälles krav.

(Artikeln ovan är hämtad från följande länk http://www.newsmill.se/node/31288 .

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar