O dem gör dagarna väldigt roliga här i det Lindvallska recidentet :-)
Wilma som är blandras av tre olika slag. Vet ej om varje ras gör hennes personliga egenskaper till favör, men alla är nog överens om att hon är väldigt speciell!
Wilma är en riktig soldyrkare, bokstavligen! Hon letar rätt på det minsta ställe där hon kan tänkas få njuta en stund av solens strålar..! :-)
Så som igår...
Mellan gardinerna lyste solen in. En ynka liren stråle som lös på ett ställe där det gick att njuta av den om så bara tillfälligt så tog Wilma beslag på platsen!
Okej, så här kan det vara...
Om solen skiner in på tex ett ställe som kan disponeras av oss andra som bor under det Lindvallska recidentetd tak. Kan följande scenario inträffa.
Wilma letar upp sitt solställe där Jon kan sola som exempelvis på en fotpall. Lägger man fötterna på pallen ska hon ligga där till vilket pris som helst. Det kan gå till på följande vis...
Även om någon eller något är i vägen för henne gör hon såhär.
1) Hon hoppar upp på fötterna/benen
eller vad det nu kan vara? Det gör
det oftast mycket obekvämt för
den som "råkar" vara i vägen.
2) Envisas man med att ändå sitta kvar
händer det att hon blir sur o lägger
sig bredvid en o stirrar "psykar" helt
enkelt ut en som gör att man känner
sig elak o ger med sig...
Hon har vunnit! :-)
När det går att sola utomhus. SKA hon prompt ligga o sola! Till vilket pris som helst! Men istället för att göra livet obekvämt för en själv brukar hon hitta ett ställe där vi inte kan störa. Men som sagt "till vilket pris som helst!"
O med det menar jag att hon ligger o flåsar. Ibland brukar jag tänka om det är skönt att flåsa samtidigt som det är meningen att faktiskt bara njuta?
Men vad vet jag? Det kanske är fel att anta att hundar är som vi människor?
Wilmas andra konstigheter som jag roats av de senaste dagarna, är att hon hittat två grova snören. Tror att dem är gjorda av ett hampa liknande material. Snören som min kära make trodde att hon använde för att klia sig under magen med eftersom snöret är grovt o sticks.
När jag sedan berättade om min observation tror jag att han numera lagt sin teori åt sidan. :-)
För så här är det...
Wilma är väldigt försiktig i sin hantering när det handlar om snörena. Hon tar den/dem jätte försiktigt i munnen. Går jätte försiktigt med den/dem till något ställe som hon valt ut. Sedan lägger hon sig bredvid snöret o lägger oftast ena änden på snöret vid sitt ansikte. Vad de där snörena har för betydelse för henne kan man bara spekulera i. Men sättet hon använder eller "behandlar" snörena på kan man tro att hon tror eller fått för sig att dem är hennes bebisar. Fast det kommer bi aldrig få något svar på o så är det bara.
Sen har vi då Aila...
Aila är inte sådär överförtjust av solen. Hon ligger hellre inne i hallen framför ytterdörren o väntar på husse! Det händer ibland att hon kommer ut på altanen o umgås en stund. Bara en "liten" stund...
Förutom de gånger husse är hemma o ligger i soffan o läser en bok o slumrar till när det är fint väder. :-)
Aila är heller inte så het på att bli fotograferad. :-)
Jag har försökt några gånger men så snart hon märker att man har något framför sig o riktar det mot henne (utan blixt) så klart, vänder hon bort huvudet! :-)
Tanken har slagit mig några gånger om att det kan vara så, att det bara är en tillfällighet. Men när tanken dök upp i mitt huvud tänkte jag att jag måste testa?
O det verkar så att hon faktiskt vänder bort huvudet medvetet.
O då kan man ju undra hur jag dragit den slutsatsen?
Jo, så här är det. När jag var i farten med att fota Wilma passade jag även på att få Aila på bild. Jag hann ta några enstaka bilder innan hon lade märke till mobilen som var min kamera just då. Så snart hon upptäckte det vände hon huvudet åt sidan. Men på bilden ser det ut som att hon hittat något att nosa efter gav jag nästan upp o tänkte att jag inbillat mig.
Men jag kunde inte släppa tanken på om jag möjligtvis kunde ha fel. Därför bestämde jag mig för att göra ett experiment. Fram med kameran. Snappade några bilder o hon gjorde samma sak igen. Det vill säga, att hon vände bort huvudet.
Nä, tänkte jag. Kan det vara så att jag hade rätt?
Jag väntade ett tag. Gjorde någonting annat o sedan åkte kameran fram igen. O till min förvåning upprepades samma procedur. Hon vände huvudet åt sidan! För att vara säker på att jag inte fått för mig något om saken. Provade jag en gång till...
Nu har jag fotograferat Aila 4 gånger o hon har gjort likadant varje gång!!!
Då kan jag ju inte inbilla mig, eller.,?
Aila är mer intresserad av att göra konster o "smila" in sig med dem än att fastna på bild! Wilma är precis tvärtom! Det är mycket roande att studera dem o det har gett många skratt o en stor dos av glädje! Det är en glädje alla timmar, dagar året runt! :-)
Så här kommer bildbevis på det jag just skrivit om.
Enjoy!!!
