Petra's Värld: juni 2011

Ångrat att jag sett en film som är så vidrig, sjuk, äcklig och så stötande att jag efter filmen gick in på toaletten och spydde. På riktigt alltså!

En Film vars bilder inte lämnar min hornhinna. En film som inte lämnar mig ifred! En film som ger mig mardrömmar!

En film som borde förbjudas, raderas och glöms bort!

Om filmen varit en "snuff movie" hade det varit enklare att förstå. Och då hade jag aldrig sett den! Men "snuff movie" eller ej skulle den enligt min mening aldrig, aldrig, aldrig fått filmatiserats överhuvudtaget! Och det som skrämmer än mer är att filmer av den här typen cirkulerar runt och dem filmerna i kategori "snuff movie" visar säkert det vidriga och grymma och mer detaljerad än filmen som jag sett! Och då är det på riktigt! Riktiga verkliga människor som faller offer, människor som blir traumatiserade för evigt om de inte dör under inspelningen eller så tar dem sannerligen sitt eget liv. Ingen som råkat ut för sådant i verkligheten kommer någonsin klara av att leva med sig själv eller sin kropp. Jag skulle inte det.

Hur som helst är filmen jag sett laglig. Den har fått en "raiting" hos sajter som "rankar" filmer som jag aldrig någonsin ens kunnat föreställa mig. Filmen kan köpas hos de flesta stora aktörerna på marknaden som tillhandahåller dvd, blue rays mm.

Som tur är! Låter helt banalt att säga. Har några kedjor ändå tagit ställning och dragit in filmen och den går ej att köpas eller hyras hos dem längre. Men det var inte förrän en privatperson skrivit och vädjat till dem att dra in filmen som några faktiskt tog till sig det personen skrivit och gjorde rätt enligt min mening!

Tyvärr cirkulerar filmen runt på marknaden och det är med sorg jag konstaterar att filmer av den här typen nog kommit för att stanna.

Och jag säger det igen.

ALDRIG, ALDRIG någonsin har jag ÅNGRAT att jag sett en film som den jag skrivit om här ovan!

Och dagarna går...

Har gjort en massa som gör mig gott. Men allt jag gjort och "ska" göra har visat sig ta längre tid en jag beräknat. Alltså är jag en relativt dålig "tidsoptimist" fast vem bryr sig... Egentligen?

Hur som har jag upptäckt en helt ny värld när det handlar om kläder. För någon vecka sedan råkade jag se på reklam (något jag undviker så mycket jag kan). MEN just då var reklamen på och Cubus fångade min uppmärksamhet pga Kylie Minougs ljuvliga stämma blickade jag mot teve:n Cubus är en affär som jag knappt noterat tidigare för att deras storlekar varit på tok för små för mig.

Sagt och gjort drog jag med maken och dotra till köpcentrumet.

Både dotra och jag ville köpa samma sorts jeans. Och plötsligt stod vi där och letade storlekar och färg på byxorna som pengarna skulle spenderas på. Jag tog av "nästan" vana de lite större storlekarna. Jag gräver inte i storlekar som 44,46,48, så långt har skallen hängt med att dessa storlekar helt enkelt är för stora.

Alltså plockade på mig ett par i storleken 40, ett par i 38. När dottern såg vilka jeans jag valt sa hon

- Du är galen! Du ska ju ha nr: 36!
-Aldrig,är du galen? Det finns inte en chans att jag kommer in i ett par 36or!

Men plockade ändå med mig dem för att bevisa för henne att hon hade fel. Som hjärnan är programmerad till provade jag först 38an. Dem satt helt okej vid midjan men benen var för breda och stora. Jag talar alltså om "super slim fitt" byxor. Ja,ja, tänkte jag och drog på mig dem som var i storlek 36. Och döm om min förvåning när dem satt bättre än 38orna!!! Lite för långa dock,men så är det med alla byxor för mina korta ben. Men då byxorna är så tajta finns det inget behov av att sy upp dem. Det är bara att vika in dem..

Samma sak hände igår..!

Jag har ju varit tvingats byta ut 3/4 delar om inte mer av min garderob som nu mera gapa tom.

Tillbaka till igår...

Efter en god lunch med goda vänner begav jag mig i jakt på lite nya kläder att fylla garderoben med. På affär nr:1 hittade jag de speciella tröjorna med en speciell stil som jag tidigare spanat in och som jag bestämt mig för att handla. Dem är mode även i år. Som av vana plockade jag naturligt vis på mig några tröjor av den "större" storleken som hjärnan fortvarande är inprogrammerad på. Men greppade ändå samma tröjor fast av den lägre storleken.

För att visa kläderna jag just inhandlat slog jag en pling till kompisen av samma kön som mig (jag tror inte att hennes man är så intresserad av mina klädinköp) och försökte så gott jag kunde beskriva det jag köpt. Beskrivningen blev mycket förvirrande med hopp fram och tillbaka i handlingen samt ord jag tappade bort. Ungefär så här lät beskrivningen...

- Jag köpte två nya tröjor och fyra linnen. Linnen var svarta respektive vita. Sen är dem andra två är... Eh, eh, eh, eh, Vad pratade vi om???

- Du skulle just berätta om dina tröjor.

- Ja, just det! Jo, en är svart och den andra orange. Dem är typ... Eh, eh, eh, eh... Jag köpte fyra linnen också. Fast det kanske jag redan sa?

- Mmm, jo det sa du.

- Den ena tröjan är orenge (blir avbruten)

- Det har du också redan sagt!

- Men vad fasiken! Man är ju helt slut i skallen! Hur som helst... Vad skulle jag säga? Ikväll förresten. Det har kommit en bra film på Ondemand på Canal+. Den måste ni se. Och sen var det något annat jag skulle berätta om. Vad var det?

-Jag vet inte?

- Jo, men det var ju något viktigt och som jag som vanligt redan glömt var det var. (tänker några sekunder). Men då! Vad höll jag på att berätta nu då?

-Dina tröjor!

- JA, det var det ju! I alla fall, så är den ena orange och den andra svart. Formen på dem är som något som hänger. Dem är... Eh, eh, eh, eh, vad skulle jag säga? Vad? Eller vadå? Just det gummiband längst ner! Sen är det... Jo en annan sak jag måste säga nu medan jag kommer ihåg, så att jag inte glömmer det... (jag minns ingenting)! Snörning uppe vid kragen, tror jag det var. Snörning i halsen, heter det så?

- Jag vet inte.

- Jo men du vet...

Och så fortsatte samtalet! Till saken hör att kompisen hade bröllopsdag. Så hon tog över samtalet och berättade vilken god mat dem ätit och att dem druckit en jätte god Champagne och att dem just korkat upp en flaska vin. Vi pratade lite till om något som jag inte kommer ihåg längre. Jag ingen aning om vad vi pratade om...

Hur som helst tyckte vi båda att hon skulle vara social mot maken sin. Dem firade ju faktiskt sin fem års bröllopsdag om jag inte minns fel..?

Innan vi sade hej då, sa hon åt mig att lägga upp bilderna på mina nyinköpta plagg på Facebook och bloggen så att hon kunde se dem och på så vis försöka förstå det jag beskrivit...

Nu kommer vi fram till "Fortsättning följer"...

Min make är verkligen ingen fotograf! Han har inget öga för form och vinklar och det som hör till för att för att ta lyckade fotografier.Kan inte alls! Kan bara inte! Hans vinklar är att tex ta kort på en underifrån = (dubbelhaka). Han tar endast bilder på halva kroppen. Den övre delen då så klart!? Men han tog inte några bilder på tröjorna. När man (jag) förhandsgranskat bilderna och skällt på honom. Klickade han flitigt bild efter bild med kameran. När det var dags för klädbyte passade han på att ta några bilder på sig själv också.

Här är alltså resultaten fotograferade av "the man". Super braiga, och den bästa fotografen i världen (enligt sig själv då så klart). Fast jag kan inte bara ge ris. Några bilder blev väldigt bra!

Nu till resultaten. Ett urval av de bästa bilderna. Bilderna som passerat granskningen och därmed fått betyget G.