Jag har inte åkt långsidor eller slalomskidor eller skidor över huvudtaget sedan jag var 10 år gammal o bodde i Finland.
Mitt sista skidminne är just då när jag var 10 år o otroligt het på att åka slalom. Jag var så het att jag tog långskidorna hem till min moster Rauni som vid tillfället bodde brevid en slalombacke. Lånade hennes slalomskidor o drog upp i backen...
Jag har aldrig varit särskiljt tålmodig o så även i slalombacken.
Två gånger eller så åkte jag ner som det är brukligt. Men tröttnade ganska snart på att jag inte kom ner snabbt nog. Det slutade med att jag störtade ner från backen utan problem. Jag blev riktigt bra på det också o de andra tyckte väll inte att det var lika kul när jag åkt klart backen innan dem kommit halvvägs. Fast jag tror att det var värst för mig... Jag var ju tvungen att vänta på dem istället! 😃
Idag vet jag dock inte om jag skulle våga störta ner så som jag gjorde som barn. 😜
Men så igår hämtade jag långsidor från min "bästaste, bästaste svägerskan Frida". Med viss nervositet klicka ner pjäxorna i fästet på skidorna.
Jag vågade inte skryta om att jag var grym på att åka skidor. Eftersom allt annat jag varit grym på som barn o inbillat o skrutit om att jag skulle vara idag visat sig att jag inte alls är lika grym på nu sim då.
Därför ställde jag mig med viss ödmjukhet på skidorna o förberedde mig på att mest sitta på rumpan än på att faktiskt stå o åka på dem. Men jag bedrog mig stort!
Aldrig för mitt liv hade jag kunnat ana att det skulle gå så bra!
Där körde jag på "nästan" som om jag åkt skidor med jämna mellanrum genom åren som gått, 30 år för att vara exakt!
Nu har jag blodad tand o det suger i min skidåkar tarm.
O inget ska stoppa mig. Hinner vi inte åka iväg innan det blir mörkt ute åker pannlampan på, för nu ska det bli åka av!!! 😃
Så här såg det ut igår när jag gjorde debut på att stå på ett par skidor 30 år senare..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar